Jag har märkt att det inte är bra att gräva i det förflutna.. Jag har börjat sakna saker. Jag saknar att kunna gråta. Jag saknar att ha en anledning till att börja gråta. Jag kanske inte är lyckligare nu än vad jag var då, men ändå så har jag ingen anledning. Jag har ingenting som kan göra mig så svag längre, jag menar då svag på ett bra sätt. Det känns bara så jävla tomt, och jag känner lika stor tomhet inuti. Jag har inte riktigt någonting jag skulle kunna bli så jävla stark av, eller någonting som skulle kunna göra mig så jävla svag att jag inte ens orkar stå på benen.